Privata riskkapitalister gör klipp i samarbete med statens riskkapitalbolag

Riksrevisionen har för inte länge sen till riksdagen överlämnat en revision av statens insatser för riskkapitalförsörjning (RiR 2014:1). År 2008 kom en statlig utredning och år 2011 kom en rapport från konsultfirman McKinsey fram till liknande slutsatser, bl.a. att det finns för många statliga aktörer som ska stödja företag med riskkapital. Målen är oklara och deras verksamhetsområden går in i varandra.

Nu i år får regeringen ännu en gång på pälsen för att den inte rensat upp i floran av fonder och bolag, ännu en gång delas ut kritik för att regeringen inte har bättre kontroll på de institutioner som pytsar ut pengar, i huvudsak skattemedel. En del har gjorts, men långt ifrån tillräckligt. Se Riksrevisionens senaste revision (RiR 2014:1), ”Statens insatser för riskkapitalförsörjning – i senaste laget”, och artikel i DN 11 februari 2014, ”Statens riskkapital satsas på säkra kort – eller inte alls”.

Man har bl.a. granskat den målkonflikt som finns mellan aktörernas olika uppdrag. Å ena sidan vill staten att riskkapitalet ska gå till företag som har svårt att hitta privata finansiärer, å andra sidan kräver staten marknadsmässig avkastning på kapitalet.

Det här är antagligen bara en del i den svåröverskådliga djungel som har växt fram sedan 1980-talet. Den uppfattning man som utomstående får är, att det är ingen som har riktig kontroll över effektiviteten eller kostnadsläget hos statens diverse bolag, stiftelser och fonder. Ingen har riktigt koll på hur mycket av av det statliga riskkapitalet som utnyttjas, ingen har riktig överblick över om det som utnyttjas verkligen utnyttjas på rätt sätt.

Istället för att förbättra styrning och uppföljning och koncentrera antalet ”riskkapitalbolag” till ett mer hanterbart antal, har regeringen etablerat nya märkliga bolag och fonder. Ett exempel är Inlandsinnovation för att ta ett i högen. Allt blir ännu svårare att styra och följa upp och kritiken ökar i takt med det. Vi har nyligen läst om ”Per Åsling-affären” i Norrland, som ett aktuellt exempel i raden.

Den här miljön är som skapad för att dra till sig slipade personer som ser sin chans att fylla sina egna fickor. Det verkar som om den här världen är en tummelplats för en liten klick högavlönade individer som borstar varandra på ryggen och gör sitt yttersta för att slippa stå till svars för sina handlingar. Detta stämmer i vart fall helt och fullt in på Stiftelsen Industrifondens agerande i den fortfarande aktuella ”System 3R-affären”.

Förr talade man om affärsänglar, riktiga affärsänglar. Idag undrar man snarare vart de har flugit sin kos. Vi läser gång på gång om felaktigt använt riskkapital, dålig uppföljning av de satsningar som görs osv, men ytterst sällan rapporteras något om riktiga och goda investeringar och professionell uppföljning. Säkerligen finns även sådana men sorgligt nog i allt mindre omfattning.

De statliga bolagen och fonderna minns inte sitt eget syfte och ingen påminner dem. Istället har det blivit allt vanligare att de lierar sig med fristående riskkapitalister, vilka oftast inte har så många andra intressen än att öka den privata förmögenheten.

Kritiska röster har många gånger höjts om att statliga ”riskkapitalbolag”, som Stiftelsen Industrifonden och Vinnova, inte fullgör sin uppgift. Men vad görs åt saken?

Hur har det blivit så här? Själva idén med att vi har statliga bolag och fonder måste väl vara att de ska ha ett vidare och längre perspektiv på sina investeringar än privata riskkapitalister? Syftet måste väl ändå vara att de ska se till hela landets bästa, både på kort och på lång sikt, och faktiskt ta ett samhällsansvar?

Hur har det kunnat spåra ur så totalt?

Hur har det kunnat gå så långt att medel som borde gå till vettiga investeringar nu används för att till varje pris motarbeta och misstänkliggöra en entreprenör, som 1993 blev av med sitt företag på ett synnerligen olagligt sätt och sen har jobbat hårt i tjugo år för att få sin rätt? Det är en berättigad fråga utifrån en grundlig analys av hur Stiftelsen Industrifonden med flera beter sig i den s.k. ”System 3R-affären”.

Man har helt förlorat ur sikte kopplingen mellan innovatörer, entreprenörer, småföretagare som är ”galna nog” att riskera sin egen välfärd för att utveckla nya idéer och åstadkomma något, och det faktum att det är från dessas led som det växer fram ett och annat företag, som verkligen kan växa sig starkt och skapa åtskilliga arbetstillfällen i Sverige.

Förutom att det är ineffektivt och svårstyrt, är nuvarande system med statligt riskkapital dömt att misslyckas på grund av att staten utan betänkligheter samverkar med riskkapitalister som inte har någon känsla för samhällsansvar. Det är dömt att misslyckas också för att staten, främst Näringsdepartementet, helt har avsagt sig sitt ansvar för uppföljning och kontroll.

Det saknas vare sig uppfinnare eller kapital i landet, utan problemen kan härledas till allvarliga systemfel och mycket märkliga attityder. Det verkar som om uppfinnare och entreprenörer betraktas som kufar och andra klassens medborgare som man försvårar så mycket som möjligt för.

Vi kan också lägga till ett bristfälligt fungerande rättssystem, där kompetensen i dessa frågor är låg. Det finns det gott om exempel på. Vi har systemfel vad beträffar skiljedomstolar och det lönsamma extraknäckandet för rådmän och domare. Vi har systemfel där advokater själva, via Advokatsamfundet, ska följa upp och döma andra advokater när något går snett, ett system helt ovärdigt en rättsstat som Sverige.

Hur det kan gå till att på ett systematiskt sätt knäcka uppfinnare och entreprenörer går att läsa i den mycket träffande och skrämmande uppsatsen från Linköpings Universitet, ”Kill the Inventor” – En konsekvensanalys av manschettbrottslighet, Lise-Lotte Palmgren.

Vi har hört några utspel från regeringen den senaste tiden om förbättringar inom dessa områden, men ingenting är värt namnet förrän det är klart och i bruk.

Förslag till förbättringar:

Dra igång en stor centralt initierad kampanj för att förbättra etiken inom investerings- och affärsvärlden. En kampanj som börjar med att rikta sig internt inom departementen och sen sprider sig utåt. En kampanj som måste fortgå under många år och inte bara fram till valet i höst.

Inrätta en ”certifiering av affärsänglar” – såväl statliga som privata – som skall uppfylla höga krav på etik, moral och samhällsansvar samt ha en gedigen bakgrund från företagarvärlden. Ge dessa affärsänglar förtroende och resurser att stödja och försvara uppfinnare och entreprenörer med potential att skapa morgondagens hållbara företag, som Sverige så väl behöver – nu.

Strama åt och skärp kompetenskraven på de personer som ska sitta i ledande befattningar inom den statliga riskkapitalvärlden. Se till att de avlönas efter hur väl de efterlever klart utformade ekonomiska och etiska mål.

Avdela en grupp av de mest lämpade av Näringsdepartementets hundratals anställda att utarbeta en lättfattlig och effektiv modell för målstyrning och uppföljning, med sikte på framtiden.

Skrota Advokatsamfundet och upprätta en modell värdig ett civiliserat land som Sverige. Det finns exempel att lära sig från i vår omvärld.

Sverige är fortfarande ett mycket bra land att leva i och driva företag i, låt det förbli så.