Förhandlingen i Stockholms tingsrätt

Nu är den över, huvudförhandlingen i Stockholms tingsrätt i tvisten mellan Börje Ramsbro och den statliga Stiftelsen Industrifonden (mål T 7855-12). Närmare bestämt så är det snart en hel månad sen den avslutades. Det tar ett tag att hämta sig.

Många åhörare trängdes i den lilla salen. Det vi fick oss till livs var inga nyheter. Det var inte annat att vänta än att Stiftelsen Industrifonden skulle fortsätta enligt sin redan etablerade linje, vilken hela tiden har löpt längs tre huvudfåror. Dessa fåror har vi redan sett i övermått i de skriftliga yttrandena och även fått smakprov på under mellandomsförhandlingen i maj 2014.

Fåra nr ett har handlat om att ljuga så mycket som möjligt, utan gränser och utan att skämmas. Lögnerna har anpassats efter behov under processens gång, vartefter Industrifonden har stött på svårigheter. Jag kan här ta ett enkelt exempel. Från början hävdade motparten envist att Stiftelsen Industrifonden hade ärvt sin aktiepost i System 3R från Stiftelsen Småföretagarfonden. När de blev överbevisade om att Småföretagarfonden hade upphört att existera vid den tidpunkten, och dessutom inte hade några System 3R-aktier i sin portfölj, då ändrades påståendena till att Industrifonden hade förvärvat aktierna på ett helt vanligt och ärligt sätt. Jag antar att den lögnen också var för svår att vidmakthålla i dessa huvudförhandlingar, det finns ju inga som helst förvärvsavtal till exempel. Därför hävdade man nu att Industrifonden aldrig hade köpt några aktier i System 3R, men de hade varit med i en nyemission. Alltså samtliga aktier de hade ägt var nyemitterade sådana. Men när man ljuger kan alltid något gå snett, så ock denna gång. Motsidans vittne, Företagskapitals VD Hans Dirtoft, höll fast vid den tidigare uppfattningen, dvs att Industrifonden och Företagskapital visst hade förvärvat cirka 30 000 aktier var, naturligtvis fortfarande utan att kunna visa upp några köpeavtal.

Fåra nummer två har hela tiden handlat om att svärta ner Börje Ramsbro som person. Det är mycket han har fått utstå, i tal och i skrift, inte bara under processens gång utan också under många år dessförinnan. Här fullständigt briljerade advokaten Hans Bagner i slutet på pläderingen då han tog i så mycket han kunde, han nästan spräckte skjortan. Enligt honom var inte Börje tillräknelig, han hade ingen rätt att föra någon talan och Industrifonden hade inget med saken att göra. Börje beskrevs som ett mindre vetande barn, trots att han under 25 år byggde upp och drev ett företag med dotterbolag i en rad länder och med en världsmarknadsandel som andra bara kan drömma om. Detta företag existerar än idag och genererar arbetstillfällen både i Sverige och utomlands, idag dock som en del av en schweizisk koncern. Bra gjort av ett barn!

Se System 3R:s hemsida

Den sista fåran har utgjorts av ett närmast frenetiskt försök att förminska och förtala företagsgruppen System 3R, på alla sätt och vis. Industrifonden hade samlat ihop några vittnen som enligt ett föråldrat ”kamrerstänkande” dissekerade företaget i beståndsdelar och ansåg att ingenting var värt någonting. Som ett exempel påstod de att maskinparken var fullständigt föråldrad och nersliten och värd noll och intet, en ren lögn. System 3R ansågs som ett mönsterföretag med en effektiv produktion och en uppdaterad och ren och fin verkstadsmiljö. Ansedda besökare brukade göra studiebesök för att beskåda det hela och lära sig. De fastigheter som företaget ägde påstods vara i uselt skick. Patent och varumärken var värda noll och intet. Och ett exempel på ett helt huvudlöst påstående var att System 3R:s säljbolag runt om i världen inte var värda någonting, eftersom de inte kunde fungera utan ett moderbolag som producerade. Vad skulle då ett produktionsbolag vara värt utan att det fanns en professionell marknadsorganisation? Det framgick inte. De vände och vred på allting och grottade ner sig i detaljer, så man kunde tro att de aldrig någonsin hade kommit i kontakt med en affärsverksamhet. Om de hade gjort det, så hade de begripit att det över huvud taget inte är på detta viset som man värderar ett igång varande affärsdrivande företag.

Som motpol till den här oseriösa argumentationen, vilken jag ju har beskrivit vid flera tillfällen tidigare, framstod Börjes vittnen som helt underbara att lyssna till. Majoriteten var f.d. medarbetare som var och en hade arbetat inom System 3R under 20 – 35 års tid, samt en person som fortfarande är verksam i företaget som VD. De om några borde ju veta vad de talar om, och de lovordade både Börjes insatser och System 3R, som fortfarande lever på Börjes uppfinningar och inarbetade varumärken.

Extra glädjande och inspirerande var det att lyssna på telefonförhöret med VD:n för företaget Internovo Inc i USA. Internovo hade under hösten 1993 velat förvärva majoriteten av aktierna i System 3R, men blev gång på gång stoppat av bankerna som konspirerade med Håkan Nordquist bakom ryggen på Börje. Det visade sig senare att bankerna, utan Börjes vetskap, hade ”sålt” företaget till Nordquist och Företagskapital, parter som Börje tidigare hade tagit kontakt med för att de tillsammans skulle äga en tredjedel var i det operativa dotterbolaget System 3R International AB.

Denne VD menade att Internovo, trots en av de värsta lågkonjunkturerna i mannaminne, särskilt i Sverige, trots att System 3R helt naturligt hade skulder i sina banker och trots att det var viss turbulens inom ledningen, var berett att direkt investera i företaget. Pengar fanns, de såg potentialen i System 3R och Börje skulle vara kvar som minoritetsägare, precis som han ville. De menade att just säljbolagen runt världen och patenten och de starka varumärkena var de största och viktigaste tillgångarna. VD:n hade vid den tiden skrivit ett flertal brev, bland annat till Stockholms tingsrätt där han försökte stoppa en konkursansökan inlämnad i utpressningssyfte. Han skrev också till företagets bankkontakter men motades aktivt bort.

Den drivande personen hos företagets huvudbank var en före detta koncernchef inom Skanska. Denne hade lyckats med konststycket att sjabbla bort cirka en miljard i valutaförluster och tvingats avgå Det gjorde honom tydligen kvalificerad att bli VD och styrelseordförande i Sparbankens krisbank, Sveatornet, trots att han inte hade en aning om vad banklagstiftningen innebar. Han var en lättmanipulerat byte för Nordquist och, halvstatliga, Företagskapitals VD, HansDirtoft.

De här parterna som har berövat Börje hans livsverk har gått till väga precis enligt metoden Kill the Inventor, som beskrivs i en uppsats vid Linköpings universitet, författad av Lise-Lotte Palmgren.

Se faktaruta med utdrag nedan.

Börjes vittnen underströk att värdet på företaget låg någonstans mellan 150 och 200 miljoner kronor vid årsskiftet 1993/94, inklusive omfattande IPR-tillgångar och goodwill. Detta ska jämföras med vad Håkan Nordquist, Företagskapital och Industrifonden ansåg sig ha rätt till, dvs att utan vidare spisning ”ta över” detta för 1 krona var. Varje seriös betraktare av den här ”affären” har mycket, mycket svårt att förstå hur det kunde gå till så oprofessionellt. Hur ska man förstå att man kan ”förvärva” en företagsgrupp med cirka 300 medarbetare och verksamhet runt om i världen utan några som helst förvärvsavtal? Ingen seriös värdering gjordes, inga köpeavtal upprättades.

Se även det rättsutlåtande som Börje lät den aktade professor Per Samuelsson vid Lunds universitet göra och där denne har sammanfattat, citat:

”Det finns ett stort antal omständigheter som tillsammans ger grund för påståendet att Ramsbro blivit utsatt för åtgärder som på ett rättsstridigt sätt fråntagit honom privat egendom. Så vitt kan utläsas av tillgänglig dokumentation har överträdelser skett av centrala avtalsrättsliga och aktiebolagsrättsliga bestämmelser. Enligt den skriftliga dokumentationen jag haft tillgång till har överträdelser skett av bestämmelser rörande

  1. rättsstridigt tvång (29§ Avtl)

  2. ocker (31 § Avtl)

  3. aktieägarskydd (8 kap. 10 § samt 8 kap. 13 § ABL 75)

  4. kapitalskydd (12 kap. 2 § ABL 75)

Industrifonden måste bl.a. via sin ordförande – tillika ordförande i Företagskapital under relevanta tidsperioder – haft kunskap om den strategi som användes för att nå uppsatta mål. Företagskapital var dessutom genom sin VD direkt involverad i konkreta beslut och bedömningar. Att med stöd av de kunskaper och insikter företrädare för Industrifonden m.fl. torde har haft, påstå att det skett i alla avseenden rättsliga giltiga och korrekta förvärv av System 3R-koncernen har såvitt jag kunnat finna inget stöd i den för mig tillgängliga dokumentationen.

Min sammantagna bedömning är att såväl planläggning som genomförande tyder på en stor förslagenhet och likgiltighet för grundläggande principer inom aktiebolagsrätt och avtalsrätt. Beaktas även Industrifondens – vilket även får sägas gälla Företagskapital genom staten hälftenägande – av Riksdagen definierade roll i samhällets näringspolitik, framstår händelseförloppet som ytterst anmärkningsvärt.

Lund den 28 augusti 2009

Per Samuelsson
Professor i bankrätt”

Hela utlåtandet kan läsas här.

Nu är det inte mer att göra än att vänta. Domslutet kommer kl 11.00 torsdagen de 17 december. Det är bara att hoppas att domstolens tre domare har ett mer utvecklat affärstänkande än Stiftelsen Industrifonden och att de lyssnar på fakta och inte skitprat.

Faktaruta:

Utdrag ur Kill the Inventor – En konsekvensanalys av manschettbrottslighet

Lise-Lotte Palmgren, Linköpings universitet

Uppsatsen är mycket omfattande och här ska endast några konkreta delar anges för att läsaren ska få en uppfattning om, att det Börje Ramsbro har råkat ut för inte är en engångsföreteelse. Sorgligt nog för utvecklingen av hela Sveriges näringsliv och därmed också vår välfärd, vilken vi en gång var så stolta över, har detta satts i system. Om vi inte gör något drastiskt åt detta nu så kommer den negativa trenden bara att fortsätta. Det är många som vittnar om detta och det är många som uppvaktar våra beslutsfattare. Vi får bara hoppas att det ger resultat innan det är för sent. Det är mycket strongt att Börje har stått pall under tjugotvå år.

Utdrag:

Resultaten i denna studie visar att:

  • Uppfinnare är en minoritet som saknar rättsskydd i Sverige
  • Likhet inför lagen gäller inte för innovatörer och upphovsmän
  • Det är så gott som alltid den ekonomiskt starkaste som vinner patentstrider.

I Sverige talas det ofta om den svenska paradoxen. Den innebär att Sverige ligger rankade i världsklass när det gäller kreativt skapande av innovationer, men vi är sämst på att exploatera dessa och tillse att de blir framgångsrika företag.

Manschettbrottslighet är nästan omöjlig att leda i bevis. Det som följer med denna subtila brottsrubricering är sällan en enskild händelse. Ett brott genererar fler brott. Ju större ekonomiskt värde ett ekobrott omfattar, desto fler brott följer i spåren av händelseutvecklingen. Om det drabbade brottsoffret har lite makt att påverka sin situation – då blir övergreppen värre. Målet för brottsförövarna är att eliminera allt motstånd.

Tillvägagångssättet kan fördelas i fem steg:

  1. Jag vill att du ska tro
  2. att det du ser är en oskyldig handling
  3. men i själva verket är det ett bedrägeri mot dig
  4. som jag inte vill att du skall avslöja
  5. genom att jag försöker uppträda oskyldigt.

Om nu innovatören har tagit in fel nyckelpersoner i bolaget, som har en beräknande plan att överta verksamheten eller har fått en investerare som har en sådan plan, då kan man räkna med att det finns en nedbrytningsprocess att vänta. Den kan åskådliggöras enligt följande:

  1. Investeringsavtal. Styrelse och ledning bemannas eller kompletteras.
  2. Utveckling drivs på och processas till den punkt då ledning och styrelse har kontroll över det knowhow som behövs för dess självständighet.
  3. Kostnadsdrivande aktiviteter förs fram av styrelse eller ledning för att snabbare på kalla behovet av en nyemission.
  4. Samtidigt bromsas innovatörens egna försök till att självständigt initiera fler finansiella kontakter för en nyemission eller så konstrueras ett sidoföretag som står berett att ta över verksamheten när den hamnar på obestånd.
  5. Bolaget försätts i konkurs och de ekonomiskt starkaste och de obesjälade människorna i projektet tar över för att maximera profiten av fortsatt utveckling. Nu blir det lätt att skörda alla de kontakter som innovatören över tid har upparbetat och överlämnat i förtroende till sina medarbetare.
  6. Innovatören framställs som en avvikare och därmed obrukbar. PR-företag och bevakningsföretag anlitas för att säkerställa att man har kontroll över innovatören i de fall övergreppen har varit påtagliga.
  7. För innovatören som reser sig på nytt läggs en marknadsplan för att besudla dennes rykte. Detta sker i cirklar som skär genom samtliga av innovatörens nätverk. Det börjar i den professionella världen i form av företag, kunder, leverantörer med flera. Det fortsätter sedan i innovatörens vänkrets genom att tillse att personerna som kan vara av ekonomisk eller socialpsykologisk betydelse för innovatören får indirekt profit eller erkännande. Detta kan rubba den mest långvariga lojalitet om orsaksförklaringarna som konstrueras är tillräckligt starka. Nu konstrueras angivarsystemet med stöd av vänkretsen och därtill tar man några utvalda familjemedlemmar i besittning genom samma tillvägagångssätt som vännerna.

En process av utpräglad stalkning, juridiska tvistemål, ekonomisk utblottning och förlusten av sitt livsverk leder i flera fall till överväganden om självmord, vilket begreppet Kill the Inventor bekräftar. Uttrycket utgår även från att eliminera personen/innovatören från marknaden. Kedjan av händelser som nyligen åskådliggjorts är olika omfattande i olika innovatörers återgivna berättelser, men samma mönster återfinns genomgående.

Visar sig personen ifråga vara livskraftig och därmed startar nya projekt, då vaknar de gamla motståndarna ofta till liv för att tillse att ingen information ”röjs” angående deras historiska övergrepp. Detta medför inte alltför sällan att innovatören får genomleva en repris av sin historik, där nya oförstörda och goda samarbetspartners förgiftas av det manipulativa team som förgjorde personen i det första bolaget. Härefter följer en fullständig sanering av personens bekantskapskrets för att få innovatören att krympa som människa.

Ett citat: om företaget inte skyddar sig mot personer med beteendestörningar kommer denna maktsträvan från stalkaren/psykopaten kosta företaget stora pengar.

Lagstiftningen har inte hunnit med i utvecklingen. Innovatörer saknar helt den rättssäkerhet som skyddar normala yrkesutövare, anställda såväl som småföretagare. Det innebär att det är fritt fram för den organiserade brottsligheten att lägga beslag på enskilda innovatörers uppfinningar genom att utnyttja svagheter i svensk lagstiftning.

Denna typ av organiserad ekonomisk brottslighet kostar Sverige enorma summor genom uteblivet inflöde av nya innovationer – en viktig källa till industriell förnyelse och ökad sysselsättning.

De som bestämmer sig för att lägga beslag på en uppfinning, som har ett värde på säg 100 miljoner kronor, kan utan problem anslå mycket stora summor för att lyckas. De kan även kosta på sig att använda rent kriminella metoder, eftersom uppfinnaren aldrig kan förväntas få hjälp av rättsväsendet att lagföra rika företag eller deras företrädare. Ekobrott mot enskilda individer utreds inte i Sverige.”

Några få utdrag ur SLUTSATS:

Samhället behöver ta sig an även obekväma frågeställningar.

Civilkurage borde uppmuntras i större omfattning och denna uppmuntran måste börja bland näringslivets företrädare som förebilder.

Tillämpningen av metoden Kill the Inventor är väl utbredd och samhället behöver erbjuda ett komplement till dagens patentsystem i kombination med en fungerande marknad.

I Sverige måste vi ta oss an uppgiften att skydda en av samhällets betydande minoriteter. Innovatörer (entreprenörer, mitt tillägg) och forskare kommer alltid att bestå i samhällssystemet oaktat om samhället bryr sig, men kommer personerna kunna vara produktiva på den nivå som vore önskvärd?”

Se den kompletta uppsatsen, Kill the Inventor – En konsekvensanalys av manschettbrottslighet