Stor förvirring hos Mikael Damberg och näringsdepartementet

Det verkar råda fullständig förvirring och inkonsekvens inom hela näringsdepartementet, både tidigare under Annie Lööf och nu under Mikael Damberg.

Nu ska närings- och innovationsministern ut i landet för att göra små och medelstora företag medvetna om vilka omfattande värden som döljer sig under rubriken immateriella tillgångar. Ja, inte personligen förstås, men via bl.a. Vinnova och PRV (Patent- och Registreringsverket). Enligt PRV utgör de immateriella tillgångarna 80 % av ett företags marknadsvärde. Detta finns att läsa mer om i Dagens Industri den 23 och 24 mars 2016.

Det är jättebra att även byråkrater och politiker nu har insett detta. De två organisationerna PRV och Vinnova, som båda sorterar under Mikael Damberg, har fått 80 Mkr att dela på under fyra år för att övertyga små och medelstora företag vilken guldgruva de sitter på i form av immateriella tillgångar. Jag har inget att invända, det verkar vara helt rätt och precis vad som behövs just nu.

Vad jag dock inte förstår är hur de ska klara av detta. Hur rimmar det med det beteende som näringsdepartementet och en statlig stiftelse, som sorterar under detta departement och som har Vinnovas generaldirektör som styrelseordförande, har uppvisat under snart tio års tid i den s.k. ”System 3R-affären”? För mig är detta mycket förvirrande.

Mikael Damberg har tillsatt kanslirådet Katarina Green i stiftelsens styrelse. Mikael Damberg har övertagit generaldirektören i Vinnova, Charlotte Brogren, som stiftelsens styrelseordförande.

Denna styrelse har gjort och gör allt för att agera tvärtemot innehållet i uppdraget enligt ovan. Man har överhuvudtaget inte brytt sig om att sakligt sätta sig in i vad en pågående tvist mellan entreprenören och uppfinnaren Börje Ramsbro och denna stiftelse egentligen handlar om. Både näringsdepartementets och stiftelsens styrelse och verkställande ledning verkar enbart ha lyssnat på skvaller om hur fel Börje har, vilken tok han är. De har lyssnat på skvaller som härstammar från dem som kapade hans företagskoncern en gång i tiden, personer vars enda intresse är att rädda sitt eget skinn.

Det Börje hela tiden har velat, och fortfarande kämpar för, är att hans immateriella tillgångar (till ett uppskattat värde av runt 100 Mkr) ska vara värda någonting. Detta motsätter sig den statliga stiftelsen på ett mycket oseriöst sätt. Ordförande Charlotte Brogren gömmer sig tillsammans med sina olustkänslor. Mikael Damberg hukar bakom stängda dörrar, ihop med styrelseledamoten Katarina Green. Ledningen hos stiftelsen lyssnar och tror på skvaller från dem som själva har iscensatt hela detta gigantiska svek mot Börje Ramsbro. Till på köpet har de outsourcat hela rättsprocessen till desamma och låter dem härja fritt. De ser genom fingrarna med att dessa ”konsulter” ljuger, kränker och t.o.m. har gjort sig skyldiga till brukande av falsk urkund (mer om detta kommer senare).

Hur kan det komma sig att de gör skillnad på just hans immateriella tillgångar och immateriella tillgångar hos övriga små och medelstora företag?

Börje Ramsbro tvingades bort från sitt företag, System 3R, genom en regelrätt kapning, genom att ”nya ägare” träffade hemliga avtal med de krisdrabbade bankerna Sparbanken Sverige och Nordbanken i början på nittiotalet. Genom skadeståndstalan mot de två bankerna och efterföljande förlikning har dessa två parter gjort rätt för sig med ett skäligt skadestånd. De insåg att de hade blivit förda bakom ljuset och agerat fel. Däremot har de ”nya ägarna”, varav alltså en statlig stiftelse är en, inte tagit sitt ansvar och inte heller erlagt en enda krona till ägaren Börje Ramsbro.

Hur går detta ihop? Hur kan ni godta detta på näringsdepartementet?

Enligt ett hemligt avtal skulle de ”nya ägarna” förvärva System 3R-koncernen för substansvärdet (skrotvärdet) och de immateriella tillgångarna skulle överföras kostnadsfritt, från det av Börje hundraprocentigt ägda moderbolaget System 3R Holding AB till det operativa dotterbolaget System International AB. Transaktionerna genomfördes medan Börje var ägare, bakom ryggen på honom.

Hur kan Mikael Damberg å ena sidan sitta och diskutera med ordföranden Charlotte Brogren och hävda att de immateriella tillgångarna utgör 80 % av ett företags marknadsvärde, och å andra sidan tillåta en statlig stiftelse att hårdnackat påstå, utan saklig granskning, att de immateriella tillgångarna i just Börjes fall var värda noll och intet? Det är lite skrattretande egentligen, om det inte hade så stora konsekvenser.

Börje Ramsbro förlorade tvisten i tingsrätten, lämnades inte prövningstillstånd i Svea Hovrätt pga starkt misstänkt domarjäv och har nu överklagat till Högsta domstolen. Genom förlusten dömdes Börje att betala den statliga stiftelsens rättegångskostnad på c:a 4.5 Mkr och tvingas nu efter en aktion från Kronofogden att leva på existensminimum.

Tingsrättens domslut är för övrigt enbart baserat på motsidans (dvs den statliga stiftelsen och dess ombud) vittnen och skriftliga bevisning, i flera fall dessutom på bevisligen förfalskad bevisning (falsk urkund). Av någon anledning refereras i domslutet inte med ett enda ord till Börjes vittnens utsagor eller inlämnade mycket övertygande skriftliga bevisning. Att rättsväsendet inte fungerar ligger förstås inte under näringsdepartementet, utan under justitiedepartementets ansvar. Men så länge dessa departement inte samarbetar för att stärka rättssäkerheten för entreprenörer och uppfinnare kommer satsningen på 80 Mkr att vara kastad i sjön.

80 Mkr ska spenderas för att små och medelstora företag ska förstå värdet på sina immateriella tillgångar. Många miljoner av offentliga medel spenderas samtidigt på att denna statliga stiftelse, en av de organisationer som näringsdepartementet har ansvar för och som faktiskt finns till för att stödja entreprenörer och uppfinnare, ska kunna fortsätta att år ut och år in blåneka till att immateriella tillgångar, uppskattade till c:a 100 Mkr, är värda någonting.

Det är mycket som är förvirrande inom näringsdepartementet. Det är mycket som är förvirrande hos de organisationer som sorterar under departementet. Hur kan man fortsätta med detta dubbelspel?

Det är inte att undra på att spirande företag söker sig utomlands i allt högre utsträckning för att få arbeta i lugn och ro utan risk för att bli bestulna och motarbetade. Läget är mycket allvarligt för Sverige.

Hälsningar

Marie-Anne Olsson

PS: IPR Forum har nyligen sammanställt en rapport där man visar på tre exempel på uppenbart bruk av falsk urkund från Industrifondens sida. DS